En banan räddade mitt marathon…..

Jag har inte ätit en banan på närmare 40 år, det är bland det äckligaste jag vet och egentligen det enda jag undviker helt att äta. Igår på Stockholm Marathon hände något historiskt, jag åt en banan! Annars hade jag inte kommit i mål.

Till detta inlägg om om gårdagens marathon tillhör en bakgrundsinformation att min mage är lite klen. Den varnar sällan någon gång eller två att det är dags för ett besök på damrummet utan det är skarpt läge direkt! Har det varit något glas vin extra, kryddigare mat eller för mycket av det goda så går det ännu fortare mellan signal och åtgärd 🙂 Blir jag nervös, orolig eller liknande så är det samma sak – åtgärd direkt och gärna flera gånger. Det ligger i släkten så det är bara att se till att lösa det när det blir som det blir helt enkelt.

Så inför varje lopp jag gör är det ett litet äventyr med magen men denna gången hade jag förekommit och laddat. Visserligen var fredagen orolig på grund av anspänning och annat men loppdagens vedermödor skulle stoppas med Dimor. Det funkade hur bra som helst! Så för första gången på väldigt länge var det med ganska pigg mage och steg vi gick mot starten från hotellet i lördags förmiddag. Jag blir taggad ju närmare starten jag kommer och känslan av att ”nu kan jag inte göra mer” infinner sig. Den är grymt skön! Då går det att njuta av folkfesten, vimlet och alla andras spänning.

Starten på Stockholm Marathon är magisk! Uppdelade i fållor på Lidingövägen beroende på beräknad tid samlas ivriga löpare från hela världen. Alla är olika men vi har samma mål, att springa i mål på Stockholm Stadion ett visst antal timmar senare. Innan starten för eliten går gör flygvapnet en formation ovanför oss, nationalsången sjungs och alla hurrar och hejar på, efter speakerns instruktioner. Massmöte? Jajamän och så galet häftigt! Tårarna är nära för att känslan är så grym!

När starten går springer jag iväg i det tempot jag drömt och tränat för, snabbare än vad jag åstadkommit på lopp innan. Benen hängde på och jag hade en stark känsla. Tog sikte på en farthållare och tänkte att jag hänger i så länge det går. Oftast är mitt bekymmer att jag är för feg och vågar inte hålla fart av någon outgrundlig anledning. Eller egentligen beror det väl på bekvämlighet 🙂 Så första fem kilometrarna gick jättebra. Jag fuskade inte med vare sig något litet mellis eller vätska så allt var på väg att blir riktigt bra!

Sen nöp det till i magen kring 8 km… Inte så att det krävdes åtgärd men det gjorde ont. Ni som varit riktigt hungriga någon gång och ont i magen av det, en sådan liknande känsla var det. Att energi saknades i magen fanns dock inte på kartan då jag verkligen hade ätit ordentligt och inte för nära inpå osv. Enligt skolboken helt enkelt. Någonstans kring milen kom tankarna på att jag skiter i det här, finns väl ingen anledning att fortsätta, men jag ville köra lite till i alla fall. Jag hade lovat att utmana mig själv. Så jag drog ner ännu mer på tempot, stannade till och andades, backade tillbaka i huvudet och började om. Sakta… Lovade mig själv att håller magen i efter halva då kan jag strunta i det, då hade jag gett det en ärlig chans.

Halvvägs är 21,1 km och det var ute på Djurgården och där fick jag syn på en skylt om att det fanns bananer på vätskestationen. Jag hatar bananer men en tanke kom snabbt att det kanske var tomt ändå i den där jädra magen som ömmade så förbaskat. Annat som jag hade med mig att äta hade ju inte hjälpt! Så som en sista sista chans bestämde jag mig för att prova, jag klöktes bara vid tanken. Jag stannade vid damen och tog emot den där hemska saken, glodde på den och hämtade även två muggar vatten. Vet ni hur det är att svälja och klökas samtidigt?!? DET ÄR HEMSKT! Jag bet knappt i skiten och sköljde med vatten det fortaste jag kunde samt fiskade upp en lakrisal ur fickan för att bli av med smaken. Usch!

Eftersom jag ville ge det tid att verka fick jag förstås jogga iväg ett par kilometer till, men sen släppte det i magen! Helt sanslöst! Först trodde jag det var något tillfälligt men sen litade jag på det och jistanes så skönt det var. Det var som att loppet startade om och de sista 17 kilometrarna kändes jättebra! Jag vågade inte trycka på för mycket förstås men jag tog mig i mål!!!!!

Känslan att faktiskt få springa in på Stockholm Stadion när man ett par timmar tidigare i princip bestämt sig för att inte göra det är helt underbar. Tiden blir helt sekundär. Mitt kvitto på träningen fick jag ändå eftersom jag kände mig fräsch när magen gav med sig på grund av en banan. Om än äcklig sådan! Jag kommer fortsätta undvika dem i fortsättningen men just igår så var det en banan som räddade mitt marathon.

Cilla

(Bilden är precis efter målgång utanför Stadion – tar inget extra för löparutseende och ren lycka 🙂 )