När fem blir fyra blir tre……

Jag trodde aldrig jag skulle erkänna detta – men det är fasen lite jobbigt när ungarna flyttar hemifrån. Min teori har alltid varit att man som förälder följer sina barn genom åren och utvecklingen. Petar till dem om det behövs, halar in dem om de glider iväg för långt åt något håll och försöker styra upp det när det går åt. När det sedan skulle bli dags för dem att flytta hemifrån och stå på egna ben på riktigt så skulle jag vara nöjd med det. Inte sjutton trodde jag att de skulle bli så trevliga individer att jag tyckte om att fortsätta hänga med dem! Kanske inte jämt, men rätt ofta 🙂

Fem blev fyra

Det började för drygt två år sedan, tre år i januari om jag ska vara petig. Då flyttade äldste sonen ut. Tog sitt pick och pack och delar därefter bohag med världens bästa svärdotter. Visserligen bara någon mil från oss men tomt blev det ändå. Trots att den yngste av de tre brorsorna redan samma kväll snodde det större rummet. Vilket var i och för sig ganska bra för mig för jag fick ett kontor istället 🙂 Oavsett så blev det tomt. En mindre vid matbordet och en mindre att härja på. Eftersom jag är elak styvmor till de båda äldre så får jag härja. Tror jag.

Med tiden vänjer man sig dock, det gjorde jag. Speciellt när jag visste att han trivdes och mådde bra hemma hos sig och flickvännen. Till saken hör också att vi blir bortskämda med ”garage-besök” med jämna och ojämna mellanrum så brytningen blev inte så stor. Ändå förvånade jag mig själv att tycka att det blev känslomässigt tomt.

Fyra blev tre

För ett par veckor sedan blev det dags för nummer två att packa flyttlådor. När flytten planerades kände jag först att ”gud, så skönt det ska bli att få tvättstugan för sig själv.” Sen kom jag på att det är ju han som uppskattat nya maträtter mest. Och det är han som vi resonerat så mycket med på sista tiden, som en trevlig samtalspartner. Nu skulle HAN helt plötsligt flytta?! Trots att det var jag som hotat med att var han inte ute före julafton så skickade vi ut honom 🙂 Inte trodde jag att det skulle kännas pyssligt en gång till, när jag låtsashotade det i januari! Även han finns numer på ett par mils avstånd, så det är inte synd om mig alls. (Förresten är han singel om ni undrar och ett riktigt kap i bland annat hemmet som ni säkert förstått 🙂 )

Nu som först har jag landat i att inte han heller kommer hit och äter middag varje dag eller kanske ens varje vecka. Visst är det tystare men som i alla förändringar vänjer man sig, tack och lov. Nu hoppas jag det dröjer innan nummer tre överger boet. Visserligen är det student nästa år och sen kan ju vad som helst hända. Men jag är inte redo riktigt än och det får han faktiskt ta hänsyn till! Något får han väl ställa upp på, jag är ju faktiskt fysiskt skyldig till honom!

Hälsningar från hon som flyttade hemifrån dagen efter studenten och åkte INTE hem till Lönneberga så ofta 🙂 🙂

Cilla