Min mamma är i himlen på kafferep

Det är den 17 juni 2010, klockan är kvart i fem och min mamma har precis åkt till himlen. Att jag kommer ihåg klockslaget så väl är att läkaren noterade det högt för oss. Jag minns att jag tyckte det var bedrövligt att de inte skulle säga något på ”Kvart i fem ekot” på radion. Läkaren berättade då att det gör man på Island, läser upp namnen i radion på de som gått bort under dagen. Om det är sant eller inte vet jag inte, men det är en fin tanke.

Mamma hade varit sjuk hela våren med vad man trodde var lunginflammation som inte gick över, ork och aptit som blev sämre och lungor som orkade mindre. Efter olika provtagningar i Linköping konstaterade man att hon led av en sorts lymfomcancer i lungor och mage. Sista dagarna var hon nedsövd för att hon hade så svårt att andas. Trots allt blev mammas sista timmar ett fint minne. Pappa, vi barn och de flesta av barnbarnen fick möjlighet att ta adjö. Några av oss satt inne hos henne hela tiden och blandade glada minnen med den saknad som vi redan börjat känna. Sjukhuspersonalen gjorde ett fantastiskt jobb för både stora och små och både min syster och jag har flera gånger därefter resonerat kring att så skulle man vilja avsluta jordelivet när det blir så dags.

Jag tror att kärleken mellan föräldrar och barn är den enda som är villkorslös och jag är så oerhört tacksam att jag fick uppleva den så länge som jag fick med mamma. Pappa lever rullan med oss syskon med familjer än så det bandet finns fortfarande kvar 🙂 Alla andra relationer man har utöver den till sina egna barn är inte lika kravlös, åtminstone inte till en början. Det är nog ett fåtal situationer som skulle rubba den starka grund som finns mellan barn och föräldrar. Har relationen fått utvecklats sedan barnet var litet tror jag nog att det knappt behöver finnas ett arvsband. Även om i alla fall jag skulle vilja sälja några stycken huliganer på Blocket ibland så är bandet så grundmurat att man som förälder finns där vad som än händer. Det är åtminstone det jag vill förmedla och som jag fick av mamma och pappa.

När mamma dog så rycktes känslan av det ovillkorliga bort och det har tagit tid att förlika sig med tanken. Jag tror i och för sig att man aldrig någonsin gör det fullt ut. Mamma är alltid mamma på något vis. Det är än så länge ingen tröst för mig att gå till graven på samma sätt som det är för andra. Kanske det kommer med åldern, men alla sörjer på sitt sätt. För mig är det viktigt att minnas och tänka på tillbaka på allt vi gjort. Vi pratar en del om mormor hemma och sonen minns marmeladmackor och pannkakor, något som till min stora förtret fortfarande är favoriter 🙂 Jag själv minns gärna byxor som syddes upp för korta, mazariner som åts utan glasyr och en generositet som räckte till hela världen. ”Man ska vara snäll” är också något som präglat mig massor.

Så trots att det är årsdag och det blir mer påtagligt att mamma är borta så väljer jag att se henne framför mig på kafferep i himlen 🙂 Vänninan Birgit har bakat bullar, som hon självklart vägt för att få alla lika stora, och de bläddrar i Oriflame kataloger för glatta livet. Handlar ännu mer! Även dagmamman Gerd är med och resonerar kring sin nya kjol. Kanske hennes man Verner och min farbror Bertil kommer förbi och får sig en kaffeslurk? 🙂

Jag saknar dig mamma Birgitte och jag älskar dig men jag vet också att du har det bra!

Kram Cilla