Nervositet och oro – Vasalopp och knäckt nyckelben

”Brorsan har ramlat och brutit nyckelbenet.” Äldste sonen i familjen ringer när jag försöker kasa runt och klättra uppför spåren i Obertauern häromveckan. Medans de har fortsatt åka utför under första dagen på skidsemestern.
”Driver du med mig eller?” svarar jag och tycker väl skämtet är så där.
”Nej, sjuksköterskan tillika sambon har känt på det och det är av. Vi är på väg till läkaren nu men du kan åka vidare ett tag till om du vill.”

Brutet nyckelben

Jag lyckas harva mig runt i spåret en halvtimme till innan jag ger upp och nyfikenheten över sonens eventuella skada tar överhanden. Hur farligt kan det var egentligen?! Tillbaka på rummet får jag ny kontakt med familjen som alla fem, mangrant, stolpat in hos den österrikiska läkarmottagningen längre ned på gatan. När jag kommer fram möter jag dem och informationen haglar – nyckelbenet är helt av, mitella och något axelskydd, röntgenbilder som visar att nyckelbenets delar pekar åt olika håll och det är operation imorgon kl 10. Den betalar vi själva med en ganska stor peng 🙂 Ungen själv ser lite blek ut om nosen men annars ingen fara, tack och lov. Ont i vissa lägen men annars helt okej.

Operationen dagen efter blir sedan uppskjuten till hemkomsten och i skrivande stund går vi och väntar på ny operationstid för att rätta till de där benbitarna som spretar 🙂 Än så länge lyser smärtan med sin frånvaro i de flesta lägena för armen och det är vanlig skolgång som gäller. Men det är inte utan att mamma-hjärtat får sig en omgång av oro när ens barn blir skadat eller sjukt. Även när de är nästan 18 år. Frågor dyker upp om hur det ska hanteras, vad innebär det för framtiden osv osv. Tack och lov finns kompetenta, kunniga och generösa människor i vår närhet som ger oss information och vägledning hur saker och ting funkar. Jag är lite lost när det kommer till sjukvård 🙂

Vasaloppet och Öppet Spår

Mitt i alltihopa så är det tydligen Vasaloppstider nu också! När jag började träna för Öppet Spår i september så var inte planen att tiden skulle gå så fort till 24 februari. Inte heller att det skulle vara snöfritt i mina trakter som annars är fullt av snö och fina spår. Eller att snöstorm i Österrike skulle beröva mig flera dagars träning där – visst är det synd om mig?! 🙂 Oavsett så är det bara några dagar kvar nu, på måndag smäller det! Då ska väninnan, brorsan och jag njuta av nio mil mellan Sälen och Mora. Just nu knarkar jag väderrapporter och om jag har haft otur innan så kanske den kan vända då det faktiskt KAN bli skapliga förhållanden för oss som åker söndag och måndag.

Givetvis kommer inga personliga rekord slås som var tanken men huvudsaken är genomförande och ha lite kul på vägen. Att inte vara sopslut halvvägs och lipa halvt ihjäl sig för att man är så kass på att åka skidor. En stabil känsla i kroppen säger att grundnivån höjts, i flås och styrka, om än inte i skidteknik. Eftersom jag vill göra det så bra som möjligt är det ändå nervöst. Men det får bli som det blir, en blå kilometerskylt i taget.

Kör det ihop sig med antingen det ena eller det andra, så är det ju så finurligt att det kommer fler år med Vasalopp. Träning är alltid tillgodo. Nya nyckelben kan vara svårt att skaka fram i och för sig men Karlssons Klister och silvertejp så löser det sig nog med det med? Eller de kanske använder annat nuförtiden? 🙂

Cilla