Lidingöloppet för femte gången

Lidingöloppet 30 km igår var skitjobbigt rent ut sagt åtminstone under tiden. Trots att jag tränat fler och bättre pass samt mer strukturerat så blev det jobbigare och långsammare än sist, 3,36 istället för 3,29. Ja, även vi lite långsammare löpare har önskningar om tider 🙂

Som alltid för min del när jag springer lopp, Lidingöloppet eller annat, så vill jag bara lipa när jag kommer i mål oavsett om jag är nöjd eller lite besviken över resultatet. Förmodligen är lipkänslan kopplad till den trötthet som väller fram precis vid målgången då i alla fall jag har spenderat större delen av loppet att resonera med mig själv. Tankarna snurrar till allt från ”vad bra det går” och  ”häftigt det här är” till ”gud så jobbigt” och ”varför i hela friden utsätter jag mig för detta”. Ofta är de mer positiva känslorna mer förekommande i början och slutet på loppen och de andra mer mot mitten 🙂

Lidingöloppet var nog det jobbigaste av de fem jag gjort innan. Tidigare år har jag alltid fått en rejäl kick halvvägs då känslan av ”att vara på hemväg” infinner sig tillsammans med sockerdricka i ådrorna. Likaså vid 20 km när en jättepublik hejar fram alla löpare på Grönsta Gärde och det börjar bli bara en siffra på skyltarna istället för två. Igår kom aldrig kickarna och det blev bara hårt arbete hela vägen, men det är en riktigt bra erfarenhet att ha med sig! Jag fixar att kriga mig i mål och bara göra jobbet helt enkelt. 

Faktiskt bestämde jag mig för redan i torsdags när det sista av de planerade träningspassen gjordes att prestationen torde sitta där snarare än i loppet. Att ens hålla en plan, göra de pass som ska göras, är inte det större än ett lopp en viss dag? Åtminstone för oss relativt ovana motionärer utan idrottsbakgrund. Kanske kan det ses som en ursäkt för en sämre tid, det fattar jag, men för mig är det fortfarande häftigt. Då är helikopterbakterier i magen hela sommaren något bättre att skylla på om jag vill 🙂

Erfarenheten av ett krigande lopp samt en genomförd träningsplan, med eller utan helikoptrar,  bidrar faktiskt till att besvikelsen över tiden minskade fort. Njutningen av att några gånger om året få bli riktigt fysiskt trött förstärks nästan ännu mer. Jag har ju faktiskt jobbat ännu hårdare för den när det inte riktigt flyter på under loppet. Egentligen är det helt knasigt att man har en vardag där fysisk trötthet behöver mer eller mindre schemaläggas. Fast så är det väl för många av oss, gissar jag?

Jag tar dock paus från prestationsbaserat mål ett par månader och ska prova att träna utan ett lopp i sikte, det ska blir riktigt spännande! Räknar kallt med att hitta andra vägar att bli trött som skutt utan Lidingöloppets jädra backar 🙂

Cilla

(Helikopterbakterier heter förstås inte så utan helicobacter pyroli och ger magsår, men helikopter är både roligare och lättare att komma ihåg 🙂 )