Centimetrar och kilon – ni kan fara åt skogen!

Jag började dagen idag med att bli besviken och riktigt förbannad! På centimetrar! Tilläggas kan är att jag är utrustad med en något kort stubin i min grundpersonlighet så det är inget ovanligt att blodtrycket vandrar mellan högt och lågt 🙂

Som många vet tränar jag med onlinecoachning hos Lofsangruppen och har världens bästa Maja i appen. Med jämna och ojämna mellanrum sätter vi mål som till exempel springa ett visst lopp, ibland inom en viss tid, eller stärka kroppen i allmänhet. Denna omgången ville jag ha ett mål som inbegrep några minskade centimetrar i midjan. Innan någon nu protesterar och säger snällt att det behöver jag inte, så tackar jag ödmjukast för det men faktiskt behöver jag det. Jag är i medelåldern, jag har diabetes i släkten och måttet är för mycket i förhållande till Folkhälsoinstitutets normer. Självklart kan man inte bara gå efter det men kan jag bidra till att jag kan terrorisera omvärlden liiiiiite till istället för att blodkärlen ska klegga igen, så vill jag prova det. Så det så 🙂

Det är alltså inga kilon som är i fokus, kom ihåg det 🙂 Idag fick jag för mig att jag skulle mäta det mjuka, goa runt midjan. Det har ganska snygg färg sådär efter semestern och min känsla är att jag är stark! Visst sjutton borde det har gett något i statistiken med då? Tror ni det hade hänt något?! Ett par ynka centimeter som inbegrips i en ekonoms felmarginal! Jag blev så besviken och förbannad att jag försökte slänga måttbandet åt skogen. Det gick ju sådär för alla vet ju att ett måttband väger inget och bara fjuttar iväg lite töntigt…

Med mentalt stöd av de bästa, skriftligen i telefonen, så lugnade jag förstås ner mig. Handen på hjärtat så även om jag rör på mig riktigt bra så finns en del kvar att önska med kosten förstås 🙂 Julbord, vin till helgen, bakat julgodis (fast där smakade jag inget, faktiskt!) och en lussebulle till söndagskaffet. Även om jag dragit ner betydligt. Som Maja påminde mig så var det inte så länge sedan vi satte målet och hon trodde inte på det där med felmarginal. Tanken är också att det inte ska var någon quick fix utan en nivå som räcker även när jag blir 100 år och ska härja med alla barn och barnbarn 🙂

Nu, några timmar senare, så har jag gjort mitt sedan innan inplanerade träningspass och ätit en bra lunch med vännina och resonerat om ditt och datt. Fasen, det känns rätt bra nu! Jag kanske inte ska skicka centimetrarna till skogen men det är nog inte bra för blodtrycket om det får för mycket utrymme heller. Vare sig åt ena eller andra hållet. Fredagsmyset kommer inte bli något som tröstar men heller inte någon späkning, utan bara sådär lagom bra. Det ska nog lösa sig det här med 🙂

Trevlig helg!

Cilla