Mitt självförtroende i träning stärks mer och mer!

Mitt självförtroende i träning och löpning har verkligen inte varit på topp historiskt. Visst, ett och annat pass har väl blixtrat till men i det stora hela har elefantkänslan varit ganska tydlig. Häromdagen kom jag på att det var länge sedan jag kände så!

Periodare

Faktiskt var det under långpasset i måndags som jag kom att tänka på att mitt självförtroende i träning har blivit så mycket bättre. Eftersom det stod 180 minuter lugn löpning på schemat så hann jag tänka en del under de timmarna. Förutom att träna på att få i mig gel och filma till Instastories 🙂 Jag tror att eftersom jag inte tränade något i yngre dagar så blev tröskeln när jag väl började så smått i 30-åldern för stor. Visst körde jag några lopp, Tjejklassikern bland annat, men det kändes alltid klumpigt. Oavsett om jag sprang, åkte skidor eller gick på pass. Det bidrog till att det blev någon månad eller två med träning. Genomförde eventuellt lopp och hade sen paus ett gäng månader innan jag tvingade mig ut igen inför nästa aktivitet.

Elefanten minskar i storlek

När jag av någon anledning bestämde mig för att träna regelbundet för fem år sedan så var känslan likadan som innan. Elefant de luxe! Tungt som skrutt när jag gav mig ut, vare sig på skidor eller med joggingskorna. Fast nu efteråt har jag fattat att för varje lopp och framför allt för varje vecka jag kört mina pass så har elefanten blivit mindre och mindre.  Inte fysiskt då för jag balanserar väl upp med god mat och dryck! När jag la till styrketräning och fick hjälp med att strukturera upp träningen genom Lofsangruppens Online-lösning så ersattes elefantkänslan allt som oftast med Pippi-känsla istället 🙂 Ni vet när hon står och spänner armarna i luften och ser oövervinnerlig ut!

Samma vikt och tider

Det roliga i kråksången är att mitt självförtroende i träning har stärkts trots att jag väger lika mycket efter dessa sex år av regelbunden träning. Mina ”tider” är något snabbare men det är inte mycket och ändå så är känslan hundra gånger bättre! Visst är det coolt?! Jag tror att det beror på delvis på att jag försöker i möjligaste mån inte jämföra mig med andra. Trots att det är skitsvårt!! När jag kollar tider på de maratonloppen jag gör så är jag långsammare än snittet till exempel. Jag inbillar mig fortfarande ibland att 6,00 minuter/kilometer är någon slags normalitet på längre sträcker, 15 km och uppåt. MEN när jag kastar bort de tankarna och påminner mig själv att det är inte så jädra dumt av en 46-årig kääääring från Småland att ens få till disciplinen till regelbunden träning. Ja, då känns det redigt bra – på ren småländska 🙂

Den andra anledningen som bidragit är skrotlyftandet. Att smyga in på gymmet, om ens med väggarna i början och våga ge sig på hantlar och stänger istället för maskinerna. Det bygger inifrån! Visst känns det som att jag går runt och lyfter tjock-tv också men att bli stark på insidan, nära själen, det är grymt!

Så lärdomen är att nöta på och vara envis kan vara ett recept till att i alla fall mitt självförtroende i träning har stärkts! Jag hoppas det håller i sig länge än för det är gött 🙂

Cilla

Bilden är tagen av Vanessa Vera och först tänkte jag inte ta med den då kläderna verkar felkonstruerade eftersom magen gör sig påmind. Sen tänkte jag ”äh vad fasen vad gör det om hundra år” 🙂