Tre gånger tidigare har jag joggat, hasat och slitit mig igenom ett långt maratonlopp. En gång i Hultsfred och två gånger i Båstad. Det första är platt och en rundslinga som avverkas några gånger och det andra är kuperat och har en fantastisk vacker vy när man rundar Bjärehalvön.
Lördagen den 3 juni är det dags igen, denna gången i Stockholm och med mindre än en vecka kvar ligger nerverna utanpå. Ibland kan jag nästan se dem ligga ihoptrasslade under tröjan kring magtrakten, det är i alla fall där min nervositet brukar visa sig 🙂 Har jag tränat tillräckligt mycket? Tillräckligt hårt och långt? Kommer kroppen hålla? Hur ska jag äta dagarna innan för att inte få ont i magen under loppet osv. Tänk om jag kommer sist? Det är helt sanslöst vad hjärnan ska spöka till det ibland! Det är nästan så att den tar ut alla känslorna i förskott.
Jag springer inte fort, min fart ligger en bit under genomsnittet märker jag när jag läser igenom tidigare års resultat på damer i min ålder. Eller om jag jämför med statistik från exempelvis artiklar i Runners World på svenskarnas snittider i löpning. Självklart vill jag bli snabbare och bättre! Det vill nog alla som håller på med någon slags motionsform, men problemet verkar vara att det dels tar lite tid och dels så ska man visst ha lite genetiska förutsättningar sägs det. Visserligen var pappa snabb på 50-talet men den genen har jag inte sett till än och tålamodet är väl sådär om jag ska vara ärlig.
Fast även att jag inte är så snabb och även att det inte gett den där effekten på de sista kilona, som var meningen från allra första början, så gör jag det. Jag tragglar mig igenom 42 195 meter bara för att vinna över mig själv, bara för att det är en galet, grym och härlig upplevelse! Att resonera med sig själv och med hjälp av ren vilja övertala kroppen efter drygt 30 km att ta ett steg till och sen ytterligare ett steg och ett till och ett till….. Känslan att få korsa mållinjen riktigt trött och veta att jag vann kampen – DEN lever jag på länge sen.
Denna gången har jag ytterligare en liten morot i tanken då ett löfte om loppsupport i andra länder har yttrats av nära familjemedlem. Dock tror jag det kan finnas en mindre kommunikationsmiss då min fundering är snarare åt varmare breddgrader medan supporten kan ha tänkt mer åt Oslo och Helsingfors eller liknande. Fast först ska Stockholm intas, håll tummarna!
Cilla
(Den coola löparbilden är tagen av Nathalie Chavez på Everday på en av Västerviks vackra grusvägar)
13 Comments
Lena
28 maj, 2017 at 20:41Det kommer gå galant ???❤
Cilla
28 maj, 2017 at 21:07Åh jag hoppas det!
Antonia
28 maj, 2017 at 21:58You’re going to kick ass ??
Cilla
28 maj, 2017 at 21:58Thank u dear!
Angelica
28 maj, 2017 at 23:07Så impad av dig ❤ Självklart fixar du det! Du är både stark och envis ?
Cilla
29 maj, 2017 at 12:05Som du!
Kerstin
29 maj, 2017 at 06:07Klart du klarar det?
Cilla
29 maj, 2017 at 12:05Tack kära Kerstin!
Rosie
29 maj, 2017 at 20:41Sjukt imponerad av dig, jag skulle aldrig lyckas ta mig igenom ett maraton. Men du är stark Cilla så det kommer gå galant.
Cilla
29 maj, 2017 at 20:44Tack snälla Rosie!
Anna H C
31 maj, 2017 at 17:33Du är min idol!!! Är så himla imponerad av din beslutsamhet och bestämdhet i detta! Stort lycka till ❤️?
Rosie
4 juni, 2017 at 12:56Hur gick det??
Lena
4 juni, 2017 at 17:10Visst har du sprungit 2 ggr i Hultsfred, jag var med första å andra gången var pappa å jag å Hejade!