När dåtid möter nutid i Västervik

Det tidigaste vi vet om tomten vi har i Västervik är att den köptes av en skogvaktare i början på 1930-talet. Två systrar ägde den och hade styckats av från granngården vars huvudbyggnad ligger fortfarande rakt över badviken från oss. Ett enklare boningshus fanns på tomten som skogvaktaren och hans familj tog över. Vi har en tavla som visar hur det såg ut då med tomten full av skog men där man kan se vattnet från Gamlebyviken mellan träden.

Samma sommar som vi köpte tomten så fick vi oväntat besök av ett äldre par från Örebro där det visar sig att damen firat sina somrar här som barn. Hon var dotter till den skogvaktare som fick köpa tomten då för över 80 år sedan. I veckan kom dem igen och hälsade på en kort stund då de hälsar på släkt inne i stan. Han fyller visst 90 i år och hon är säkert bara ett par år yngre, men det hindrar dem inte från att dra runt en husvagn med sin ”fullutrustade Citroen” som han var så stolt över:)

För oss som inte är från trakten är det riktigt uppskattat! Vare sig jag eller sambon har någon anknytning till Västervik utan vi har bara fastnat för stan som sådan och framför allt tillgängligheten till havet. Det är nära från Eksjö så det går alldeles utmärkt att åka hit en fredagseftermiddag efter jobbet och ändå hinna med tacos innan det blir för sent. Eller vänta ända till måndag morgon att åka tillbaka till skola och jobb utan att det blir alltför okristligt tidigt. Vi har några kilometer in till Västervik stad men både vuxna och barn tycker det är lite exotiskt att kunna ta båten in så fort vädret tillåter.

Tyvärr fick inte vårt besökande par några barn så när de kände att de inte orkade med sitt sommarställe mer sålde de till ägarna före oss. Det har skett en stor förändring av både hus och själva tomten sedan dess och jag ser på framför allt den äldre damen att det känns lite avigt. Skogen hon lekte i är borta och ersatt av gräsmatta och öppna ytor, bryggan har växt och ”tomten ser mindre ut med det större huset” var ett av hennes uttryck. Ändå pekar hon ut klippan där de badade mest och där även jag gärna tar mig ett dopp, helst på morgonen innan viken vaknar till helt. Sambon har byggt mig en stege så att jag inte behöver leka hal säl på vägen upp ur vattnet… 🙂

De visar även var den gamla brunnen låg och berättar hur hon och hennes mamma fiskade löjor kring bryggan på morgonen för att använda som bete till kvällen aborrfiske. Självklart visar hon var det hade nappat mest. Huset som stod på tomten från början var mest tänkt att användas på sommaren men de båda minns en jul de firat här ute och visst frusit ordentligt! Den bostad som står här nu är av ett nyare slag men två bodar står kvar i hörnet och nu fick vi veta att det varit två hus som de delat på. Vilket jobb! En blev snickarbod och den andra en ateljé till hennes mamma. Nu är ateljén ett uppskattat gästhus, åtminstone utifrån vad våra besökare säger 🙂

Jag är inte av den nostalgiska typen men jag tycker det är roligt att veta vad saker och ting kommer ifrån ibland och framför allt har jag respekt för de som vill minnas, så de är hjärtligt välkomna hit igen. Kanske blir man själv sådan när man blir äldre?

Cilla