Med tanke på alla besökare som kommer till Småland varje år för att besöka de platser som Astrid Lindgren nämnt i sina böcker så trodde jag nog att de flesta människor vet om att Lönneberga finns på riktigt. Åtminstone borde man väl se det på kartan när rutten till Mariannelund, Vimmerby, Katthult och Bullerbyn planeras, eller? 🙂
För några år sedan var jag som vanligt med på en av den dåvarande arbetsgivaren PwCs årliga tillställning. Tusentals kollegor och medarbetare träffas under en helg och det är fantastiskt roligt! Det är en otrolig förmån att få uppleva dessa event som är väldigt generösa med upplevelser inom idrott, kunskap och nöje. En av dessa upplevelser är bland annat den sittande middagen som äger rum på lördagskvällen där alla engagerat sig i att klä upp sig lite extra och hittat ett stänk rakvatten eller en hint av annan fräschhet. Tidigare var alla dessa människor bordsplacerade på middagen och väluppfostrad som man är så följer man instruktioner. Det är en syn att se så många medarbetare i ett hav av uppradade bord.
Tanken med bordsplaceringen var ju förstås att lära känna kollegor från andra kontor och bygga nätverk för att kunna hjälpa sina kunder än mer med specialistkunskaper. Ett väl fungerande arbetssätt som är en styrka hos stora byråer. I alla fall så hamnade jag och en kollega från samma kontor vid ett bord med övriga för oss okända människor. Som vanligt så presenterar man sig med namn och så slår man sig ner. Liksom vid liknande situationer så vill man inte sitta där stel, tyst och tråkig utan man slänger sig med en ordinär öppningsreplik såsom ”vart kommer du ifrån”. När kontorstillhörighet avhandlats och hur annorlunda det är att arbeta på olika kontor och avdelningar samt vad man faktiskt gör inom de affärsområdena som representeras, så kommer man så småningom fram till vart vi kommer ifrån rent geografiskt.
Jag, som är en före detta Lönneberga-bo, svarar alltid att jag delar min tid mellan Eksjö och Västervik men att jag kommer ifrån Lönneberga. Dels för att jag är stolt över att fått växa upp där och dels att det är extra kul då det brukar bidra till många igenkännande leenden och anekdoter från övriga. En liten isbrytare helt enkelt. Vid ovan nämnda middag så gör jag förstås likadant och när jag berättar vart jag är uppvuxen tittar en av bordsdeltagarna på mig och frågar:
-Lönneberga, finns det på riktigt? Jag trodde hon hade hittat på det?
Den stackaren hinner knappt uttala frågan förrän jag och min kontorskollega i det närmaste skriker av skratt! Tårarna sprutar, mascaran rinner och vi viker oss dubbla. Det känns som om hela bordet om ca 50-60 personer undrar varför vi har så roligt på vår flank….:)
Lite frustande förklarar vi för bordsgrannen hur det ligger till, jo det finns på riktigt, och både platsen som filmen är inspelad på och Astrid Lindgrens föräldrahem ligger nära. Vi tyckte nog lite synd om honom som missat denna ack så viktiga del i sin uppväxt. Speciellt eftersom jag till och med på en rallytävling ute på landsbygden i Tyskland i samma tidsperiod fått prata om ”Michel aus Lönneberga” och då borde kanske någon svensk storstadsgrabb i karriären också ha koll. Å andra sidan tyckte han nog att vi var än mer okunniga som inte hade koll på vad hans specialistavdelning gjorde eftersom vi ändå var kollegor. Så det slutade nog 1-1 🙂
Cilla
No Comments