Jag vill också bli gammal, så småningom!

Självklart vill jag inte bli gammal just nu, jag är egentligen rätt nöjd med den ålder jag befinner mig i för tillfället. Mitt i livet med småbarnsåren bakom sig och innan det fysiska förfallet sätter in totalt. Man har skramlat ihop tillräckligt med erfarenhet för att tackla de flesta situationer och samtidigt är man nyfiken på vad som väntar framåt. Det kan nästan inte bli bättre, eller? 🙂

Dock vet ju både jag och ni att vi kommer bli äldre, än så länge har inte vetenskapen kommit så långt att vi kan få bestämma själva hur gamla vi vill bli så vi vet inte hur mycket äldre vi blir innan det är slutvandrat. Jag hoppas att jag får vara med oerhört länge än, få se barnen trygga i egna familjer och framför allt se och uppleva vad som händer i världen runtomkring oss. Förmodligen kommer jag inte kunna delta med full aktivitet hela tiden eftersom kroppen verkar inte hålla lika länge som sinnet i många fall, men jag hoppas få åtminstone se på och kanske vara med i periferin i alla fall.

I lördags fyllde familjens överhuvud på sambons sida 90 år och det var ett stort kalas som bland annat höll till på Smålandsgården i Örserum. Släktingar och ingifta träffades för att fira jubilaren samt njuta av väldigt god mat. Det blev inte isterband denna gången som Örserum annars är känt för utan det var annat som stod på menyn och är det någon som funderar på en utflykt för att äta gott kan jag rekommendera stället varmt. Det finns både dagens lunch och á la carte att välja på beroende på vilken tidpunkt man kommer. De mer långväga gästerna på kalaset stannade även över natt på gästgiveriet och tyckte boendet var bra också.

Det är väldigt många år sedan jag var på någon slag släktträff, undrar inte om det var när min farmor fyllde år och firade på Söderköpings brunn men då var jag nog bara 10-årsåldern eller något. Jag har hört på andra håll att släktträffar kan vara väldigt tråkiga men kalaset i lördags var allt annat! Det är fascinerande att träffa människor som man knappt sett förut och kanske bara hört namnet eller beskrivning av. Eftersom man har något gemensamt bara genom att vara där så är första steget redan taget så fort man ses och samtalen kommer igång mer otvunget. Att festfixarna lagt ner sitt hjärta i arrangemanget så att vi gäster ska trivas med allt gjorde förstås trevnaden än större!

Under tipspromenaden som en av de förtjusande barnbarnsbarnen ordnat med så slår det mig att jag också vill bli 90 år, minst. Jag vill också kunna samla människor runtomkring mig som inte ses så ofta eller inte alls annars och ge dem ett tillfälle att umgås en dag. Beroende på min hälsa så kanske jag inte kan dansa på borden precis men åtminstone få vara med och lyssna lite. Jag tror att ett sådant kalas ger både jubilarer och gäster väldigt mycket att dels kanske få samla ”flocken” och dels att få göra nygamla bekantskaper.

Nu är det bara frågan hur jag ska bära mig åt för att komma dit…:)

Cilla

(Bilden ovan har jag lånat från Smålandsgårdens hemsida)