I ett par omgångar har det kommit snö på Höglandet men inte förrän nu har det gått att åka längdskidor. Det har inte varit tillräckligt kallt för att snökanonerna ska kunna producera spår och rullskidor känns vanskligt så här års.
När vinterstudion drar igång på TVn om helgerna så blir jag så sugen på att åka längdskidor! Egentligen är det konstigt då jag åker inte speciellt bra. Jag åkte inte mycket som barn, tror jag, även om jag kommer ihåg ett par mörkblå Edsbyn med gula detaljer. Minns jag inte hel fel kasade jag runt något varv på det kuperade elljusspåret i Lönneberga och även någon tävling i skolan runt vattentornet i Silverdalen. Vete sjutton om jag inte kom sist 🙂
När jag, min syster och en dåvarande kollega 2005 skulle göra Tjejklassikern fick jag en skidutrustning i julklapp, som jag givetvis önskat mig. Det blev ändå ganska många mils träning innan Tjejvasan det året, men jag tror inte att jag lyfte skidorna en enda gång från marken när jag åkte! Jag gav verkligen kasningen ett ansikte det året 🙂 Fem år senare med nästan lika långt träningsuppehåll skulle syster och jag åka Vasaloppet och då Öppet Spår. Jädrar vad mil jag åkte längdskidor den säsongen. Jag hade läst någonstans att man skulle ha minst 50 mil i benen innan start och det hade jag, lite drygt. Tyvärr fick syster skavsår stora som stekpannor under loppet så det tog över 12 timmar för oss, men mitt minne är ändå soligt från den långa dagen. Misstänker dock att vi även då hade en mer kasande stil 🙂
Jag har sedan dess startat i fyra Vasalopp till och tagit mig i mål på tre, en gång ramlade jag (förmodligen på grund av min egen klumpighet) och kunde inte använd armen efter Mångsbodarna. Fortfarande kan jag känna förnimmelsen av misslyckandet…. Trots att jag tränat massor, nästan jagat snö och till och med hunnit byta utrustning så har jag inte nått min drömgräns om under 10 timmar. Jag har till och med haft med längdskidor till Alperna och tränat när övriga familjen varit backen, del av dagen. Visserligen har kasandet utvecklats något och det börjar se ut som skidåkning men ändå har loppen känts bedrövliga. När det inte finns spår att åka i så far jag mest runt på snön som Bambi på hal is och självförtroendet sjunker ner mot Kina 🙂 Omgivningen undrar varje gång ”varför håller du på, du är ju bara förbannad varje gång ändå?”
Mitt svar? Därför att det är så jädra roligt när det funkar!! Längdskidor är för mig den ultimata träningen, jag rör på hela kroppen och jag får vara ute. Det var också därför dagens premiär i Lövhult i Nässjö var alldeles underbar! På bara natursnö hade de lyckats få ihop flera kilometer ljuvliga spår, det nöp lite i kinderna och jag blev alldeles varm inombords. Visst var det mest av svett men ändå 🙂 Jag kommer med all säkerhet svära över snö, spår, skidor, kasande och bristande ork massor med gånger nu i vinter – men just i dag var det grymt!
Cilla
På bilden är det min träningskompis och partner in crime i spåret, hon drar runt mig och jag är så tacksam!
No Comments