Jag är tamej tusan klar!

Jistanes, jag har inte skrivit något inlägg här på jättelänge, och jag som älskar att skriva! Å andra sidan har det sina anledningar och det beror inte på att skrivlusten avtagit utan att den har varit fokuserad åt ett annat håll. Åt det mer större skrivarprojekt hållet 🙂 Jag är nämligen KLAR med min grundstomme!

Det är en sådan sjuk, bubblande, halvt lipande och alldeles underbar känsla. Lite matt är jag också om jag känner efter. Men jag är tamej tusan klar. Storyn finns där i ett worddokument i min dator. 160 sidor långt och just nu innehållande 65 000 ord. Det finns en stomme med förhoppningsvis en ganska röd tråd. Åtminstone rosa. En början och ett slut. Plus händelser däremellan som kulminerar i ett crescendo. Eller det är meningen att det ska vara så i alla fall 🙂

Ända sedan jag var liten har jag älskat bokstäver. Jag kan fortfarande komma ihåg när jag var 5-6 år och lärde mig läsa, vilken häftig känsla det var. Bokstav som las till bokstav och bildade ord som berättade en massa. Under hela uppväxten plöjde jag böcker och det har jag fortsatt med. Visst har det blivit mindre i perioder men jag har aldrig släppt läsandet helt.

Började skriva på jobbet

När jag fick möjligheten att jobba på den stora byrån förstod jag så småningom att det där med att skriva bokstäver, framför allt med hjälp av tangenter, är också himla coolt. När mailen kom var jag nog i extas 🙂 Som ni vet växte textmassorna för oss alla i olika sammanhang. Dokumentation, rapporter, beskrivningar, marknadsmaterial och all sköns texter skulle fram. Att formulera, presentera och få fram vad som verkligen menades gillade jag. När jag fick höra att jag var skapligt bra på det blev jag förstås nöjd. Det var också det jag tog fasta på när jag slutade på byrån för att kasta mig ut ännu mer bland bokstäverna.

Med hjälp av skrivarkurser och egentligen andras små noteringar föddes en dröm om att skriva något eget. Ett större projekt som kanske skulle kunna bli något bokliknande. En uppgift på en av kurserna var att skriva 10 sidor på ”en roman” som det hette. De sidorna skrev jag på en och samma kväll i en fåtölj i Västervik. Redan då hade jag ”storyn” klar för mig OM jag någon gång möjligtvis, kanske och utfall att jag skulle fortsätta på de där sidorna. Jag fick godkänt på uppgiften och beskedet att jag borde skriva klart. Det var för fyra år sedan. Men modet svek mig, varför skulle jag lägga tid på det? Det skulle ju inte leda till något ändå. Det är bara en promille av alla manus som skickas in varje år som blir utgivna.

Varför skulle jag?

Sedan dess har jag gått tillbaka till texten flera gånger. Fortsatt där jag slutat, hållit i några dagar eller några veckor och sedan lagt ner. Ständigt återkommande till frågan om nyttan, bättre lägga tid på något annat till exempel kundtid eller hus och hem. Men med push från omgivningen och skrivande människor som vet bättre landade jag in i att jag ska fasen skriva klart! Att andra tog min dröm på allvar bidrog också, massor! Strunt samma om bara de närmast sörjande skulle tvingas att läsa den så småningom –  JAG har i alla fall fullföljt en dröm i så fall. Att skriva många bokstäver efter varandra på egen hand.

Sedan 2020 började har jag skrivit kontinuerligt och jädrar vad effektivt det blir när man kommer in i det. Jag har avsatt halvdagar och sett skrivandet nästan som ett jobb. Tagit det mer seriöst och tvingat bort eventuella sviktande tankar. Sista tiden har jag också fått push och hjälp av flera vänner att rapportera till. Det har hjälp jättemycket. Framför allt de digitala daterna med min skrivande kollega Malin i Göteborgstrakten. Vi bokar in tillfällen och skriver flera sejourer i taget. En lösning som har fungerat alldeles utomordentligt bra för mig!

Nu börjar ny resa

I onsdags hände det alltså, jag kom till bokstaven Ö. Till grundstommens slut och jag är rent av lycklig!! Den är verkligen inte läsbar än men det finns något jobba med. Så nu börjar nästa spännande resa med texten. Att göra research hur saker och ting funkar på riktigt och gå igenom alla bokstäverna tusen gånger till. Ända tills jag tröttnar och tycker att jag har redigerat där jag kan. SEN kanske jag kan be några få stackare att läsa. Men det tar nog några månader det med 🙂 Under tiden ska jag njuta av att jag tamej tusan skrivit något riktigt långt.

Cilla

(Bilden är tagen av Nathalie Chavez samma år som jag började med min text i fåtöljen som nämns ovan 🙂 )