Stor respekt för de som har passionen som drivkraft

Överallt, oavsett situationer, möter man dem som har passionen som drivkraft och nästan oavsett inriktning hyser jag en stor respekt för dessa människor. En del brinner för sitt jobb, sitt företag eller sitt intresse eller till och med både ock och man förundras över hur tiden räcker till.

Ibland försöker jag skärpa till mig och låta min sociala svada bli lite återhållsam och lyssna några minuter här och där. 🙂 Jag erkänner att det krävs lite kraft ibland men det är mycket värt och framför allt utvecklande. Något som slår mig ofta är den passionen och drivkraften som många har i olika situationer. Ta till exempel de modiga som driver företag kring oss, som i långa perioder jobbar och engagerar sig hängivet i sina verksamheter. Oavsett om det är utveckling av produkter eller tjänster som man vill lyckas med eller att skapa sysselsättning för andra människor så finns där en drivkraft som tar dem framåt. Några  vill också med hårt arbete i egen verksamhet skapa frihet och mer tid för annat genom en ekonomisk plattform som ger dem det i framtiden. Vissa lyckas oerhört bra och andra stöter på patrull på vägen, men alla har eller hade som mål på vägen att göra något – det är respekt.

Liknande framåtanda tycker jag mig se även hos många som jobbar i dessa företag. Som oförtrutet lägger en stor del av sin vakna tid på sitt arbete. Jag vill tro att det beror på att man tycker att det är riktigt roligt oavsett yrke och har en passion för sin uppgift. En slags belöning eftersträvas självklart även här men är det inte så att det är ofta vägen till målet som blir en del av bekräftelsen oavsett vilken roll man har? Åtminstone efteråt när man tittar i backspegeln. Dessa kvinnor och män som lägger en så omfattande del av sitt liv i någon annans organisation och gör verkligen det där lilla extra lyfter jag på hatten för.

Andra får utlopp för sin framåtanda i andra sammanhang. Till exempel på fritiden där man ideellt lägger ner sin dyrbara tid på olika föreningar. Det må vara kulturellt inriktat, idrottsligt eller något helt annat men kväll efter kväll, helg efter helg finns ett engagemang som kommer andra till gagn. Jag själv är en av de där måttliga medlemmarna som inte gör så mycket mer än vad som förväntas av mig i form av skjutsning och en och annan kioskpassning. Samtidigt hör och ser jag andra som både tränar barnens lag, sitter i styrelsen och ordnar aktiviteter till årsfesten. Tacksamhet till er!

Finns engagemanget inom idrotten märker jag att det ibland finns ett favoritlag inblandat i passionen. Matcher som ses trots att de sänds mitt i natten på grund av tidsomställningar, där vinster firas och förluster sörjs – båda med samma starka känslor. Här kan inget påverkas då laget styrs av andra på avstånd men likväl finns lojaliteten där i match efter match. Man träffar likasinnade i vardagen eller i sociala nätverk och jag noterar en gemenskap som är stark. Jag förundras och känner respekt.

Vad man drivs av är så olika och måste så vara! Huvudsaken, tror jag, är att det finns något där man tycker om att engagera sig lite extra i. Man behöver verkligen inte lägga ner all sin själ och tid i det men jag hoppas att man vill göra det i något, om än litet. Allt utifrån sin egen balans och förmåga. Ser man på andra verkar det vara utvecklande och ge oerhört mycket tillbaka. Själv har jag varit i situationen där jag känt lojalitet till en organisation jag varit verksam i men föreningsliv eller laganda har inte fått det att kittla på samma sätt som jag tror det kan göra hos andra. Just nu är det dock bokstäverna som ger sockerdrickan i ådrorna och som jag hoppas jag vågar utveckla till en passion med tiden.

Cilla