Telenor Copenhagen Marathon – imorgon är det dax!

I tre månader, ända sedan februari, har jag tränat mer eller mindre fokuserat med morgondagens mål i sikte. Köpenhamn Maraton, 42 195 meter bland den danska stadens gator som förhoppningsvis inte ska gå för mycket upp och ner. Som vanligt kan det gå hur som helst, det bestämmer den dagen men jag har nog gjort vad jag kunnat för att skapa de bästa förutsättningarna. Bara det är en vinst i sig! Så jag är en vinnare imorgon redan när jag står på startlinjen.

Träna efter program

Att hålla ett träningsprogram med givna pass är fasen inte det enklaste. Vecka ut och vecka in ska pass planeras in och genomföras. Oavsett väder, humör eller vad kan andra kan tänkas tycka. Nu har jag förmånen att inte jobba ihjäl mig nuförtiden så tiden har jag. Nära och kära supportar ganska bra så det är ingen stor grej där heller. Dock ska det ändå in i schemat. Vilket kan vara ett pyssel i sig när man inte vill ha passen för nära inpå varandra och slippa känna sig sliten.

Visst har jag avvikit från de schemalagda fyra passen i veckan, tre löpning och ett styrka. Någon förkylning, prioriterat annat istället för väldigt sena pass eller ibland bara vara lat. Dock är det inte många jag ”fuskat” med så jag känner mig faktiskt ganska redo för morgondagen. En liiiiiten känning i knäet kan ibland spöka i huvudet. Dock misstänker jag att det snarare beror på tants arbetsställning och klumpighet än själva löpningen som ligger bakom. Medikament och en massa ignorering verkar lindra.

Packning klar

Väskan är packad med väl insprungna, ganska slitna skor och kläder. Det blir knästrumpor för att hålla vaderna mjuka hela vägen, korta tights då vädret ska bli bra. Dock inte alltför korta då jag är utformad med kurviga snygga ben som kan drabbas av lårskav 🙂 T-shirt sponsrad av kompisens verksamhet och keps för att hålla svett och hår borta från ansiktet. Favoritglasögon förstås samt ett flipbelt med telefon, lurar och småsaker att stoppa i munnen. Dels för att fylla på med energi men också dels att trösta sig med när det blir tungt. För tungt blir det, det är det enda som är garanterat. Klockan sitter redan på armen, redo att hålla reda på en massa grejer som fart och puls. Det brukar konstigt nog oftast bli oviktigt ju längre in i loppet jag kommer 🙂

Ett maraton börjar efter 30 km, det är inget man bara läser om utan enligt min erfarenhet är det så. Det är då kroppen börjar känna av på riktigt att det är en längre tur man är ute på. Huvudet börjar undra ”vad sjutton gör vi det här för” och krämporna kan vandra och nypa till lite överallt. Det är i alla fall då jag släpper all eventuella tankar på tid, springa snyggt eller annat som kan ta uppmärksamheten från att bara ta sig i mål. För även om skallen kan tycka att ”nu räcker det” så har jag kommit så långt så ska jag faan i helvete och jävlar i mig i mål! Även om jag får gå. För gå får man om man vill och man får ta hur lång tid på sig som helst inom loppets maxgräns. Imorgon är det sex timmar som gäller. Litar jag på tidigare erfarenheter från de andra fem maraton jag gjort så har jag god marginal till den, men man vet aldrig.

Ett äventyr

Jag har respekt för distansen och det är väl därför jag gillar den på något vis. Det är ett äventyr, en sjuhelsikes prestation och ger den bästa och skönaste känslan i mål. Som att ha arbetat på riktigt!

Håll gärna en tumme för en skadefri, glädjefylld och häftig resa på Köpenhamns gator imorgon. Antingen återkommer jag med racereport eller Did Not Finish-rapport 🙂 Vunnit har jag på sätt och vis redan gjort ju.

Cilla

(Bilden är från Stockholm Maraton 2017 och det EXAKT sån känsla jag vill ha imorgon 🙂 )