Race report – 42 195 meter i Köpenhamn….

Så här fyra dygn efter målgången på maraton i Köpenhamn i söndags så känner jag mig faktiskt helt återställd. Kroppen är helt fantastiskt på att återhämta sig! Självklart beror det säkert på att jag inte utmanar och pressar den till vansinne, men ändå. Det vete sjutton om det inte till och med kan bli en liiiiten runda ikväll bara för att känna på rörelsen igen. Jag kanske har glömt hur man gör?!

Vi var ett glatt och pirrigt gäng som åkte till Köpenhamn i lördags lunch. Några skulle springa maraton för första gången, några ville gärna springa snabbt och någon ville gärna sätta en bock på sitt sjätte riktigt långa lopp. Trots all träning som vi alla lagt ner så är ett maraton långt och även om man gjort det innan så är respekten ganska stor. Mycket kan hända på vägen så en målgång är inte sådär självklar. Även om den förstås ökar med erfarenheten.

Lågmäld start

Med magar i olika stadier och hotellet nära starten kunde vi promenera bara några minuter på morgonen för raceday i söndags. Lokalisering, toabesök, lite vatten och sen ”lycka till och hej” till respektive startplats. Två snabba åt ett håll och tre mer uthålliga åt ett annat. På tidigare större maraton, som i Stockholm, brukar musiken pumpas ut kraftigt och varje löpare kommer i stämning. Även ivrigt påhejade av speaker och nedräkning, oavsett vart man startat. I Köpenhamn använde man nog något inhemskt ljudsystem, kan tänka mig Bang & Olufsen, för ljudet räckte inte hela vägen. Vare sig för musik eller röster. Några ballonger i skyn och sen gick starten, vilket betydde en kvarts långsam promenad fram till startplattan där tiden började räknas. Lite synd men som tur är så kunde vi i kolli om tre stycken hålla humöret laddat ändå.

De första kilometrarna höll vi ihop, sedan blev trion en duo. Riktigt gott väder hela vägen och den flacka banan kändes ganska snäll mot ben och hjärnhalvor. Asfalt hela vägen och ibland några kullerstenar samt många avtagsvägar. Ibland fick jag känslan av att jag borde ropa ”vinkel höger” eller ”medium vänster” men sen kom jag på att det var löpning jag höll på med. Inte rally 🙂 Ungefär var fjärde kilometer var det fikapaus men de danska wienerbröden var slut för dagen tyvärr. Vatten, energidryck, banan och apelsin stod på menyn. Tidigare lopp brukar jag gå på de starkare grejerna lite längre in på kilometerantalet, men denna gången laddade jag från början. Här skulle fyllas på med energi!

Snabbesök

På träningsrundorna smaskar jag inte energi lika ofta vilket min mage påminde mig om vid ungefär 15 km. Som tur är hade farten varit över förväntan så då kändes ett kort toabesök inte så tokigt. Johan Olsson gjorde det ju på Lidingöloppet bland annat, så då kan väl jag? Min löparkompis som hade en liknande fart i benen den dagen hade även hon en mage som ville besöka baja-maja så jag fick till och med sällskap i den korta kön. Två minuter från tights ner till tights upp – inte illa va?! Och vi klarade oss faktiskt i en hel mil till innan jag hittade världens snällaste danska pasta-restaurang. Eller de kanske blev mest skraja när jag avvek från banan och frustande får fram ”får jag låna toaletten?” Denna gången – 90 sekunder! Och ja, jag tvättade händerna båda gångerna 🙂

Vid 30 km blev jag singel och tyckte att det funkade helt okej i några kilometer. Dock börjar tröttheten sätta in här och det är inte för inte som man brukar säga att ett maratonlopp börjar då. De flygande kontrollerna vid de första vätskestationerna är ett minne blott och allt tar lite längre tid. Tyvärr hade jag också trott att mer ätbart skulle serveras så jag hade inte laddat mitt bälte lika väl som vid andra lopp. Tidigare år brukar jag ha kvar en del tuggbara grejer när jag kommit i mål, så därför hade jag heller inte med mig lika mycket. Återigen gick det så långt att jag några gånger lyckades med konststycket att klökas och svälja små bananbitar samtidigt! Det finns inget äckligare i hela världen!!

Syntetkladd

Sista tre-fyra kilometrarna gav jag upp eventuella minuter åt fel håll och var snäll mot min kropp.  När det stramade och drog mot eventuella krampkänningar i knän och lår så gick jag några steg. Joggade ett tag och gick igen och så vidare. Jag vågade inte chansa vid en Red Bull kontroll som låg mot slutet, att det fanns vatten efter, utan högg en burk. Hur sjutton kan man dricka skräpet?!? Det var bättre än bananer men inte mycket 🙂 Som tur var fanns det vatten en gång till så det gick att svälja ner syntetkladdet i truten.

I mål kom jag hela två gånger! Först på min klocka när den visade 42 195 meter och sedan vid officiella målet som var 43 780 meter på min arm. Den sista på en tid om 5 timmar och 1 minut. En tid jag brukar ligga kring, jag har varit både långsammare och snabbare men denna gången var faktiskt första gången jag kände att jag inte kunde gjort något annorlunda på vägen. Jag hade använt det jag hade i kroppen den dagen utan att pressa på för mycket och det är jag förbaskat nöjd över! Visst drömmer jag om rekordtider jag också men de ska jag ta när jag tränat hela livet, istället för fem år, eller får genetiska förutsättningar 🙂

Tiden efter målgången har jag njutit över arbetsinsatsen, dagsverket och upplevelsen jag hade i söndags! Nästa år blir det säkert någon annanstans men jag ser redan fram emot det.

Cilla

(Bilden visar gänget efter målgång)