Umgås mera – om inte annat senare i livet…

Vi borde umgås mera, träffa folk och bara prata lite 🙂 Det kanske inte är så enkelt när vi är mitt i karriären, mitt i småbarnsåren eller mitt i något annat. Men vi får inte glömma bort att det är viktigt att inte tappa sitt umgänge.

90-års kalas i Lönneberga

Min pappa fyllde 90 år i fredags och hade kalas i sitt hus i Lönneberga. På kvällen var det
middag för närmast sörjande, det vill säga familjen. Men innan det kalaset var det öppet hus för de som ville gratulera. Ett par tre timmar där smörgåstårtan stod redo och även vi två döttrar som var laddade att ta hand om disk, blommor och presenter. Nästan på pricken klockan tolv som det var inbjudet till stod grannarna utanför med blommor och blader. Självklart mycket uppskattat av pappsen som liksom jag gillar uppmärksamheten 🙂 En gen kanske?

Grannumgänge

Gatan de bor på en är en liten återvändsgata inne i samhället och det finns bara åtta hus på hela gatan. Fem av dem är byggda ungefär samtidigt med samma sorts Gullringshus i botten. Med tiden har alla familjer satt sin prägel på dem så nu är de nog inte så lika. Vare sig på insidan eller utsidan. Om jag inte har fel så i alla utom ett bor det pensionärer. Några mer aktiva än andra men ändå är de i grund och botten daglediga. När de nu samlas för att fira gatans jubilar så slår det mig att de inte träffas så ofta!

Någon berättar om händelser som skett för något år sedan. Någon annan uppdaterar om familjen som vi alla vet vem det är. Vi var till och med fyra stycken ungar på gatan förr som var födda samma år, plus äldre och yngre syskon. Jag tror att umgänget var ganska stort grannarna i mellan när vi barn var mindre, alltså då när alla hade mer om sig och kring sig. När jag lyssnar på vad de resonerar om så tänker jag att vad synd det är att de inte ses oftare! Det är nog inte så att det är någon som känner sig ensam på det sättet. Men egentligen borde det vara naturligt att ses lite mer när man bor så nära varandra och känner varandra sen ”förr”.

Umgås mera

Jag hoppas att det är så att de umgås mera på annat håll. Att vara grannar är ingen umgänges-garanti. Men OM de skulle vilja umgås mera så är det rätt nära att kliva över staketet. Kanske på fredagar klockan 11 för kaffe eller något 🙂 Nu hittar jag bara på lite men jag hoppas att både jag själv och ni andra hänger i med ert umgänge även när ni blir äldre. Även när ni blir 90! Med grannar på gatan, på hemmet, i föreningen, på fiket eller var det nu än må vara.

Vi behöver inte ses jämt och ständigt men vi behöver inte vara ensamma så ofta heller. Spontana träffar är kul men fasta tillfällen är inte att förringa heller. Egentligen är det synd att jag inte vet vart jag ska bo när jag blir 90 år för då hade jag kunnat styra upp det här redan nu. Jag får väl helt enkelt ge mig till tåls och umgås lite mera med de jag vill ha kvar i umgänget då 🙂

Cilla

(På bilden – pappa och hans syster Hjördis 95 år : )