Vem tror jag att jag är?

Jag har nog aldrig haft någon större relation till den här grejen som kallas Jantelagen, tror jag. Att den omnämns med jämna mellanrum och att den finns som ett fenomen är jag förstås med på men jag har inte relaterat till den så särskilt mycket. Folk är väl som folk är, tänker jag. Och jag hoppas att jag är den förste att heja på och hurra när andra i min omgivning, oavsett om det är fysiskt eller digitalt, när det går bra och framgångar skördas. Oavsett om de är små eller stora. Det är ju den egna upplevelsen som räknas och som är viktig!

Sen är det väl klart att även jag kan reflektera ibland, främst när jag möter okänt folk, om det hänger ihop det som berättas men om en framhävning gläder både avsändare och mottagare är det ju bara bra! Huvudsaken att man håller det man lovar, och levererar det som är sagt – speciellt i kund- och leverantörssammanhang.

Du ska inte tro att du är något

Dock har jag upptäckt de senaste veckorna att även jag nog ramlat in i lite Jantelags-tankar. Och då det första budet ”Du ska inte tro att du är något”. Oerhört dumt uttryck egentligen, alla människor ÄR ju något, beroende på hur man identifierar sig själv. Anledningen till att Jante har knackat på och står på tröskeln med sina tankar är förstås att jag släpper en bok inom kort. Jag har ännu inget specifikt datum, men det är snart. Boken är något som jag skrivit själv. På vägen har jag tagit hjälp med mycket men det är ändå min bok, min story och mitt ansvar. Det känns delvis lite läskigt och kanske på grund av Jante-fjante 🙂 Det är inte så att jag far illa av det, utan reflekterar mera.

I veckans avsnitt av min och Malins podd, Skriverier med Malin och Cilla, så resonerar vi bla om releasefest. För det ska man ju ha! Det vill vi ha, för att fira och dela glädjen kring våra böcker. Men under tiden vi språkade så delar sig magkänslan. Å ena sidan vill jag bara slå på stort och berätta för världen att jag minsann har skrivit en bok. Men å andra sidan tänker jag att ”vem tror jag att jag är”? Komma här och tro att folk vill läsa det jag skrivit, hur knäpp får man vara. Å tredje sidan vill jag ju det, att folk ska läsa, och att man måste börja någonstans.

Är det töntigt?

Samma känsla kom över mig häromdagen. (Förmodligen håller jag på att bli en klenfis på gamla dar 🙂 ) Ebba von Sydow la ut på sina sociala kanaler att hon ville inspiration till blogginlägg och bad hennes följare att komma med idéer på rubriker. Vilken bra idé, tänkte jag, den kan jag ju inspireras av. Men sen kom Jante-fjante igen, vem tror jag att jag är, det skulle väl bara vara töntigt att ställa en sådan fråga i mina stories? 🙂 Trots att jag gärna skulle berätta mer om ditt än datt om ni som läsare ville det.

Äh – nu laddar jag, sen kör jag bara!

I alla fall så har jag bestämt att  Jante-fjante INTE får komma in över tröskeln utan han (?!) åker ut med huvudet före! Bära eller brista så ska jag fira min release likt Läckberg, Rudberg, Ohlsson och alla andra åtminstone känslomässigt. För även om jag är skitnervös för vad ni ska tycka om min kommande bok så måste man ju chansa, eller hur? Det KAN ju bli bra också 🙂

Cilla