Skrivarkurs, sittarsle och en idé!

För drygt 23 år sedan började jobba på kontor, inom redovisnings- och revisionsbranschen. Det var mitt första ”riktiga jobb”. Innan dess hade jag haft ströjobb, praktikplatser eller pluggat. Ganska tidigt på mitt nya jobb upptäckte jag att man satt mycket. Jättemycket. Så mycket att man ibland gjorde sig ärenden ut i korridoren för att får röra på sig. Pausgympa kanske var ett  begrepp redan då men det var inget som nått mina öron. Och en skrivarkurs kanske inte skulle förbättra läget….

Sittarsle

Min kära storasyster som på den tiden jobbade med små barn och var ständigt i rörelse påpekade att jag skulle få ”sittarsle”. Att min redan platta rumpa skulle bli ännu plattare. Vart det som plattades till skulle ta vägen förstod jag aldrig men begreppet satte sig i mitt vokabulär. Tilläggas kan att under de nästan 18 år jag var kvar på mitt nya jobb så var det ingen av oss, vare sig män eller kvinnor som fick några exceptionellt platta rumpor. De var som de är mest helt enkelt.

Eftersom jag alltid läst väldigt mycket har nyfikenheten om hur man skriver bok funnits med länge. Speciellt när jag förstod att det där med att skriva generellt är galet kul. Jag har aldrig skrivit för byrålådan men på något sätt har det ändå suttit där i bakhuvudet. ”Man kanske skulle ta och skriva något någon gång.”

I smyg började jag googla vad som krävdes för att kunna skriva en bok. Skrivarkurser kom högt upp på listan. Att läsa mycket var också viktigt. Den kunde jag ju bocka av med en gång. Ett bra sittfläsk var också oerhört viktigt, liksom ett tjockt pannben. Förutom en bra ide eller historia att berätta då förstås. Pannben hade jag förstått att jag hade eftersom jag faktiskt hade klarat av några marathon och långlopp redan då, inklusive träningen fram till loppen som är en större grej. Och sittfläsket hade jag ju stor erfarenhet av.

Skrivarkurs

Med skallrande knän tog jag mod till mig och anmälde mig till en skrivarkurs på högskolan i Jönköping våren 2016. Den gavs på distans där vi kontinuerligt fick skrivuppgifter som det sedan resonerades om i små grupper. Den sista uppgiften på kursen var att skriva de 10 första sidorna på en roman/större skrivprojekt. De sidorna skrev jag på en kväll i en fåtölj i Västervik. Ni vet ett sånt där tillfälle när allt runtomkring nästan försvinner. Jag var ensam i huset den kvällen och bara skrev. När jag kommit till sidan 10 tittade jag upp och såg att jag glömt tända taklampan. Endast datorns sken hade hjälpt mig på vägen.

(En elektriker vi tar hjälp av ibland brukar klaga på att jag aldrig släcker lamporna annars 🙂 )

En idé

”’Gräv där du står” var ett annat av de de där tipsen som kom upp när jag gjorde min research. Att KÄNNA att man vill skriva en bok är en sak men att veta vad den ska handla om är något annat. När jag grävde där jag stod, när jag funderade på vilken slags historia jag ville berätta formades en scen i skallen som jag inte släppt sedan dess. Vad händer om en ensam kvinna vaknar mitt i natten i sitt hus och det är någon utanför, som kanske knackar på rutan….? Vad har hänt innan och vem är han?

Det tog fyra år att få boken klar, efter mycket ojande och besvär. Vem var jag som trodde att jag kunde skriva en bok? Det är bara de som KAN något på riktigt som löser det! Mantran som malde och malde. Men vi löste det.  Sittarslet och jag!

Cilla