Bohuslän fick en speciell plats i hjärtat…

Det var i Bohuslän och trakterna kring Kungshamn, Smögen och Hunnebostrand som helgens Icebug Xperience West Coast Trail gick av stapeln. Jag avverkade alltså 75 km på tre dagar och jag kan efter det inte sluta le 🙂

Jag gjorde det verkligen! Tog mig i mål frisk och stark utan större skavanker och med ett leende hela vägen. Precis så som jag önskat och tränat efter. En sån jädra grym känsla att det är helt galet! Även så här ett par dagar efter målgång känner jag mig som Pippi Långstrump. Jag kan ta mig an allt, nästan i alla fall 🙂

Tre av oss i vår lilla sextett som kamperade tillsammans höll ihop även under loppet. Vi hade valt gruppen ”spring/gå” för att ta bort prestationskänslan och göra mer av ett äventyr av det. Och vilket äventyr det blev! Vi började med nästan 23 km på fredagen där vi tog oss från Ramsvik till Smögen. Strategin var klar från början, vi går i uppförsbackarna och när terrängen blir för svår. Dels för att spara oss så att vi klarar alla tre dagarna och dels för att få uppleva mer.

Första delen gick över klipporna, precis ens med havet och även fast det var lite mulet så var det helt fantastiska vyer. Vi fortsatte sen över stock och sten i skogen, med gyttja och lera som blötte skor och tights lång upp på benen. Ibland fick vi även hoppa åt sidan i snårskogen då delar av den snabba gruppen stormade imponerat förbi. Vilka löpsteg de har! I mellanpartier dök det upp grus och asfalt där det kändes som att man kunde vila benen lite. Glatt trötta med de dåliga skämten haglandes fick vi gå i mål på Smögens bryggor. Där skedde även distansrekord för en gruppmedlem!

Dag två var helgens längsta sträcka om 30 km och den började med båtfärd ut till Bohus Malmön. Den första milen avverkades i strålande solsken och även den på klipporna. Herre jistanes så vackert! Flera gånger stannade folk för att ta kort och njuta av utsikten, då vet man att det är rätt fokus på gruppen 🙂 En paus där tiden stannade vid färjan som tog oss mot land igen och sen väntade de resterande två milen. Delar av den sträckan var rena bergsklättringen och bitvis var jag nästan övertygad det inte var på riktigt! Men en fot före den andra tar en kropp långt och efter drygt 4,5 h uppenbarade sig Kungshamns hamn – vilken efterlängtad vy!

Då hade även känslan av att vara på väg hem infunnit sig då vi hade avverkat mer än halva loppet. I min värld är hälften ungefär som hela så då är saken biff om jag tvivlat innan 🙂 Så med den känslan var det bara att ställa sig på startlinjen en tredje och sista gång för helgen. Det går knappt beskriva vilken känsla det är. Att veta att om bara några timmar är det klart. Det som man tränat för, planerat för och engagerat sig i med både kropp och själ under en lång tid. Jädrar i min lilla låda vilken energi och styrka det ger!

Jag skulle ljuga om jag skrev att sista dagen gick lätt men utifrån förväntningar så gick det enklare än vad jag trodde. Visst besteg vi berg den dagen med och halkade omkring på stenar i helvetesgap. Nötte bryggor och motade bort kossor, fick smak av klippor och kanade på block – och allt i strålande sol. Ändå spurtade vi hårt i mål på stranden i sanden i Ramsvik efter de sista 22 kilometrarna.

Aldrig nånsin har jag känt mig så stark och glad under ett lopp och det är så skönt! Att prestationen försvann genom att vi valde springa/gå gruppen spelar självklart in. Även att jag undvek alla sportdrycker, gel och annat som kunde ställa till det för magen. Vatten och lingonrova kommer man långt på utöver det som bjuds på 🙂 Fast mycket berodde det nog på förberedelserna och träningen innan att jag faktiskt hängde i när sommaren var som varmast. Men allra mest på sällskapet – tack kära sextetten och extra hjärtan till vår trio som höll ihop största delen av tiden. Kolli om tre är ett vinnande koncept!

Cilla