Jag har klarat Stockholm Marathon!

Närmare två dygn efter att starten gick på Stockholm Marathon i lördags så sitter fortfarande ruset kvar, jag klarade det! Målet var att springa eller åtminstone jogga hela vägen förutom vid drickastationerna och det fixade jag. Det har aldrig hänt på något lopp jag sprungit innan.

Lördagen började med dubbla frukostar på hotellet och självklart en krånglande mage – tänk att det slår aldrig fel! Kan inte nervositeten sätta sig i en arm eller någon annan kroppsdel istället?? Någon i sällskapet frågade varför man blir nervös egentligen, det är ju inte så att man har med segern att göra precis samt att loppet gör man för sin egen skull ingen annans. Fast det är väl just det, man vill för sin egen skull känna att man faktiskt gjort sitt bästa och vill så oerhört gärna att förutsättningarna ska stämma just den dagen. Det vet man inte förrän efteråt så innan loppet ens kommit igång spelas hundra olika scenarior upp i huvudet och nervositeten kommer som ett brev på posten! Eller som ett mail nuförtiden 🙂

Väl i startfållan rycks man med i stämningen runt omkring, den är magisk! Musik som man kanske knappt gillar annars gör att du vill dansa fram, alla människor som bara vill framåt som liksom jag tränat och förberett sig och bara vill ge sig iväg för att känna om detta är dagen D. Dagen då benen och hjärnan är på topp! Den korta promenaden fram till mattan då tiden börjar tas ger en känsla av att vi alla är i ett lag som är på väg mot något stort! Trots att vi egentligen just då är individualister som kämpar för vårt eget mål. Grym kombination!

Det första varvet tuffar på bra, jag håller jämn fart och jag förundras över hur mycket folk det är ute och hejar. Det är massor med aktiviteter längs banan, band som spelar och sjunger, Djs som spelar än mer peppande musik och presentatörer som ropar ut Välkommen till Stockholm på all sköns olika språk. Jag njuter av Strandvägens vackra hus och ler brett när jag ser flera Axopar båtar ligga förtöjda i vattnet. Slussens ombyggnationer utmanar mig lite extra och jag att förstår att Stockholms invånare tycker att det krånglar till det. Uppe på Hornsgatan njuter jag faktiskt lite, registrerar trevliga butiker och människor. Efter ytterligare en bit kommer den – den omtalade Västerbron – den som tydligen skiljt agnarna från vetet genom åren och som är en stor snackis innan. Så fort jag såg den förklarade jag krig! Jag visste att jag skulle upp för den två gånger den dagen och bestämde mig att inte en enda jädra gång ska den få mig! En stor eloge till arrangörerna för musiken och känslan av att vara en start-bana för ett flyg ”ready for take off” det hjälpte massor.

Vid centralstationen stod känt folk som ropade på mig och tog bilden ovan 🙂 Det ger alltid en extra kick. Dock var det tomt utanför gamla arbetsgivarens huvudkontor på Torsgatan, PwC, men damerna som gjort om gamla slagdängors text till peppande löparsånger ska ha stor cred. De stod kvar när vi kom på andra varvet med!

Andra varvet tog oss alla ut på Gärdet och Djurgården och jag passerade skylten om att jag var nu halvvägs med blandade känslor. Några började gå lite och stämningen sjönk. Det var inte lika mycket aktiviteter här ute och det drar ner på inspirationen och tröttheten kommer krypande. Vid sista vätskestationen innan man svängde av in mot stan igen fick jag börja jobba med mig själv. ”Nice and easy”, ”korta steget och ta det långsammare istället” samt min online PTs ord ”andas dig igenom backarna” och ”du har det i dig” trummade i huvudet. Här någonstans lägger jag ett tidsmål åt sidan utan ens ett styng i hjärtat. Orden i huvudet tar mig över även sista vändan över Slussen som denna gången helt plötsligt kändes brant och upp på Hornsgatan igen och om jag inte såg helt fel så vete sjutton om inte Häxan Surtant stod där och hejade. Förlåt mig Katrin Sundberg som gjort så mycket mer, men Surtanten gav mig ett leende och energi där! Även en second hand butik med Filippa K bidrog 🙂

Sen var det dags igen men det var inte lönt – någon jävla bro i Stockholm ska inte få vinna över en skogshuggardotter från Lönneberga det är en sak som är säker!! Stor respekt till de som gick upp men jag gjorde det INTE – jag joggade, trippade och när krönet kom knöt jag näven i luften. Cilla – Västerbron, 2- 0 🙂 Visst tog det på krafterna men en del av det kom tillbaka när jag fick se Petra Månström stå ens med vägen och heja – en inspiratör, influencer och maratonpoddare som jag följer. Jag är så oerhört imponerad av henne och alla andra som stod och hejade även när vi långt bak i fältet kom, det betyder massor!

Jag kan inte säga att sista biten in i mål gick lätt, men när man börjar förstå att man kommer klara det och att man faktiskt hållit ett jämnt tempo hela vägen så gör det att kilometrarna går ganska bra ändå. På grusvägen in mot Stockholm Stadion var tårarna nära och när jag satte första steget på de anrika löparbanorna ökade jag farten och tog innerkurvan! Jag hörde inte ens ”de mina” ropa utan jag skulle i mål med samma känsla som Usain Bolt! Jag sprang över mållinjen med världens bästa känsla – att jag vann – jag vann över mig själv.

Tiden blev några minuter långsammare än jag tänkt men med tanke på hur oförskämt bra jag mår efteråt, inga blessyrer alls och knappt stel så är det värt det. Självklart blev det 10 knäböj efteråt enligt nystartad tradition av en racingvän. Enligt utsago har jag mer att ge i kroppen eftersom jag är så pigg men den tiden tar vi nästa gång 🙂

Ett varmt, härligt och galet stort tack till självklart ”de mina” som var med och sprang och hejade i lördags men än mer till Maja Eliasson på Lofsangruppen – utan dig hade jag aldrig gjort det så bra!

Cilla

(PS jag kom i mål på 4,50 och är stolt över det:))