Jag kände inte Lill-Babs alls men jag tycker det är för jävligt när någon dör. Så grymt taskigt! Självklart känns det mer när det händer på nära håll men jag blir faktiskt påverkad även när människor som jag bara känner till eller känner igen, far till himlen.
Det blir så slutgiltigt, aldrig mer kommer vi träffa dessa människor, aldrig mer kommer vi kunna prata med dem och få ett svar. De kommer aldrig kunna resonera med oss om aktuella händelser eller påverka oss genom deras uttryckssätt. Visst är det tråkigt som sjutton? Självklart går livet vidare och vi möter nya människor som gör avtryck hos oss på ena eller andra viset. Vi själva blir äldre och kommer också någon gång om tusen år eller så ta bussen till himlen. Eller jag kommer ju åka himlens snabbaste och snyggaste racerbil förstås 🙂 Vete sjutton om jag inte ska be om fartränder och eldsflammor på kistan med….. 🙂
Eftersom det är då tusen år kvar tills dess så har vi tid att klura lite hur vi har det egentligen. Jag vet att vi borde göra det lite nu och då men när en sån skön människa som Lill-Babs tar bussen till himlen så klurar jag lite extra. Jag kommer också fram till att jag och fler med mig borde ta efter henne lite mer och den bild hon förmedlade om inte annat. Som andra vittnat om många gånger och än mer idag när vänner och bekanta till henne får uttala sig.
Främst tänker jag på att vi borde bli mer snälla, mot varandra och mot oss själva. Inte lägga de tusen år vi har kvar på att vara dumma mot vare sig andra eller vår egen person. Hjälpa varandra med saker och ting, ge både för oss kända och okända människor en komplimang ibland. Det är ytterst få människor i vår värld som inte har något positivt alls i sig, de allra allra flesta har något vi kan lyfta fram. Belöningen att få människor att le, att kanske till och med sträcka på sig är häftig!
Vi borde också jobba på att bli gladare, eller hur? Inte bara prata om hur dåligt allt är i skolan, samhället, världen och i våra hem. Det finns grymt mycket bra runt omkring oss också! På ALLA ställen vi rör oss på. Vi kommer göra dem ännu bättre om vi kan le ett par gånger extra också. Mot varandra och åt att saker blir tokiga ibland, istället för att bli förbannade och irriterade. Givetvis kräver många situationer ett allvar men jag tror att vi många gånger gör det seriösare än vad det behöver vara.
En del av oss kanske har det naturligare i oss vara snälla och sprider glädje, såsom Lill-Babs. Andra av oss kanske behöver jobba lite mer på det av olika anledningar. Ibland fastnar vi i ett läge som det krävs liiiite engagemang att komma ur, men det är inte omöjligt. Speciellt inte om vi har människor runt omkring oss som hjälper oss på traven.
Så Lill-Babs, kör så det ryker till himlen! Underhåll bussen med ditt snälla, glada jag. Glöm inte hälsa till våra mammor och pappor, släktingar och vänner som du kommer träffa där. Jag kommer under tiden jobba på att blir mer som du 🙂
Cilla
No Comments