Löpning och Träning

Träna regelbundet utan hysteri och tidspress

Träna regelbundet

Jag började träna regelbundet det året jag fyllde 40. Som barn och ungdom tränade jag knappt något alls, det fanns ingen sport eller lag som tog upp mitt engagemang eller intresse på det sättet. Enda rörelsen var nog promenaderna mellan Lönneberga och Silverdalen. Oftast skulle jag till bästa kompisen, men det hände i och för sig nästan varje dag 🙂 Kanske berodde det på utbudet, kanske berodde det på att jag inte var en tränande person i sinnet.

Började träna regelbundet

Åren mellan 20 – 40 blev träningspassen av sporadiskt, med ojämna mellanrum. Visst gjorde jag lopp då och då. Men då var det träning ett par tre månader innan och sedan var det “ledigt” till nästa gång. Som faktiskt kunde bli upp till ett år efter senaste loppet! Jag vill inte påstå att jag sedan fick en 40-årskris, som gjorde att jag började träna regelbundet, utan snarare att det blev att bitarna föll på plats. Kroppen hade lagt på sig några kilo för mycket, orken var inte lika stor och rörligheten som jag skrutit med började avta. Förmodligen fattade jag väl också, åtminstone teoretiskt, att det är inte så dumt att röra på sig regelbundet helt enkelt. Speciellt om jag ska leva länge och det SKA jag.

Tuffa mål

Mål som är halvt ogenomförbara och som tvingar mig framåt triggar mig tydligen. Varför skulle jag annars ge mig på maraton, Vasalopp och att skriva bok? Förmodligen för att de kräver kontinuitet, träna regelbundet, skriva regelbundet, för att komma framåt. Efter ett par år på egen hand att få till en vana tog jag hjälp av Lofsangruppen och dem har jag hållit fast vid sedan dess. Man kan tycka att jag borde ha lärt mig klara mig själv, så här fem år senare, men bekvämligheten att ha någon som talar om vad jag behöver göra inför varje mål är guld värt! Jag tror nämligen att om jag inte hade något som drev mig framåt, så är det osäkert om träningen skulle bli gjord.

Många resonerar om att de blir nästan galna om de inte får eller kan träna. Det kanske jag har känt någon enstaka gång. Min träning har oftast varit utan hysteri och tidspress, åtminstone i grunden.

Bekvämlighet före PB

Ibland under träningsuppläggen mot mina mål så kan även jag drabbas av att jag vill träna mer och hårdare, och bli så smått hysterisk. Som tur är håller det bara i någon dag eller två, sedan kommer både jag och kroppen på att det är för jobbigt 🙂 Det kommer förmodligen i längden innebära att det inte blir några fler PB och att jag alltid kommer anses som “långsam”. (Jag brukar jämföra mig med något slags snitt i min åldersgrupp) MEN jag håller mig ganska skadefri och glädjen i att ha genomfört ett pass håller i sig!

Förra lördagen vaknade jag upp med “ont i ryggen”. Under skulderbladen krampade det i fileerna och förutom ett kort löppass på söndagen, för att testa av, har jag vilat från träning hela veckan. Promenader och lite yogastretch blir det ändå eftersom ostbågekroppen är stilla de övriga 23 timmarna på dygnet 🙂 Igår var första gången löparskorna åkte på igen. Då slog det mig att visst hade det varit lite tråkigt att inte träna de där dagarna men något som liknade sug eller till och med stråk av ångest alternativt galenskap visade sig inte. Och det var jätteskönt att kunna dra den slutsatsen!

Glad över oberoendet

Så trots att jag tränar 4 – 5 pass i veckan, eftersom jag är stilla 22 – 23 timmarna per dag är det inte mycket, verkar inte suget sätta sig hos mig. Vilket jag är jätteglad över, för då håller jag det på en bra nivå! Och en bra nivå innebär färre skador och mer glädje, tror jag. Samt att jag tränar för att jag vill, för att jag inser att kroppen behöver det och för att det allt som oftast är rätt kul. I alla fall efteråt. Inte för att jag skapat en vana som tvingar mig. Är ni med på hur jag menar?

Slutsats – till alla dem som tycker att de som tränar regelbundet är hysteriska, kan jag berätta att så är det inte. Till dem som inte tränar och tror att man behöver träna massor och med krav, det behöver man inte heller. Men det är inte dumt att röra på sig lite 🙂

 

Cilla

 

PS Vill du läsa om ett av mina lopp? För två år sedan sprang jag i Köpenhamn – det kan du läsa om här. Förra året gjorde jag ett eget lopp men det fick tydligen inget blogginlägg.

PS Nästa mål? Det här!

2 Kommentarer

  • Reply
    Pernilla
    24 april, 2021 at 12:45

    Träning får en att må fantastiskt bra! All rörelse är bra o man behöver ju inte ta ut sig totalt varje gång. Själv har jag alltid tränat, känns bara naturligt att hålla igång helt enkelt. Lusten o nyfikenheten driver mig, så jag har provat på det mesta. Just nu är det padel som gäller, sjukt kul! Hör av dig om du vill spela nån gång Cilla! 🥰

    • Reply
      Cilla
      24 april, 2021 at 12:52

      Tyvärr är mitt bollsinne obefintligt 😂 så jag håller mig ifrån padel – vilket världen ska vara glad över! Lust och nyfikenhet är vad allt handlar om ❤️

    Skriv ett svar